Anna Gable har skrivit Ghost, Drugs & Rock n´Roll, som jag skrev om igår. Här kommer den första delen av min intervju med henne. Del två kommer imorgon.
Berätta lite om dig själv och ditt skrivande!
Blir alltid rätt full i skratt när någon ber en berätta "lite" om hela ens värld, men jag får göra en sammanfattning. jag har alltid skrivit, först stapplande "brev" till mamma och när jag fick en blå skrivbok i skolan öppnade jag den och skrev dit en innehållsförteckning över olika kapitel. Då kretsade allt kring hästar. Den första riktiga romanen skrev jag när jag var elva och mina kompisar i skolan läste den. Då hade hästarna fått sällskap av spökerier, och det mystiska har jag nog alltid tyckt varit väldig spännande att både läsa och och skriva om. Under en lång period jobbade jag mest med bruksprosa, men under en paus då jag tog ett helt annat jobb för att vidga vyerna så började jag återigen att skriva skönlitterärt, och på den vägen är det.
Hur kommer det sig att din bok har en engelsk titel när den är skriven på svenska? Hade du en utlandslansering i baktankarna när du valde titel?
Inte alls. Har man en svensk titel blir ju den i så fall översatt. Så visst, jag hoppas på en översättning, men det hade inget med valet av titeln att göra. Istället är den ju grundan på klyschan "Sex, Drugs & Rock n'Roll" och den brukar man ju inte översätta. Originalet finns med i dialogen, men det lade jag faktiskt till när titeln var bestämd. Att jag uteslöt just "sex" är inte för att det saknas kärlek i berättelsen, men själva sexakterna är inte i centrum medan däremot huvudpersonen har ett oönskat drogproblem som bottnar betydligt djupare än i hans framfart som rockstjärna. Dessutom blev det bäst flyt i titeln om jag började med "ghosts". Ja, och så är det ju så att det spökar. Man behöver inte tro på spöken för att läsa den, en del karaktärer är skeptiska och hittar andra förklaringar till det som händer, så den som inte gillar det övernaturliga kan följa deras resonemang. Å andra sidan behöver man ju inte tro på vampyrer för att läsa sådana böcker heller. Jag vet egentligen inte hur titeln kom till, jag lekte med ord för att göra en folder som reklam, långt innan manuset var färdigt, och plötsligt hade det bara fastnat. Flera har sagt att "Man kan ju inte låta bli att köpa en bok med en sådan titel" och jag har inte haft något problem med att folk skulle tro att den är på engelska. Nu har jag istället problem med vad uppföljaren ska heta, om det ska vara en som även den funkar på alla språk eller inte, men det är för tidigt att oroa sig, det kommer nog en titel till den också när tiden är mogen.
Vad har du för planer och förhoppningar inför framtiden när det gäller ditt skrivande?
Jag skriver på en fristående fortsättning till Ghosts, Drugs & Rock n'Roll. Den var inte påtänkt innan jag skrev epilogen, men den ligger 15 år längre fram i tiden. Man ska kunna läsa fortsättningen utan att ha läst den första, men några karaktärer kommer givetvis att återkomma. Jag tror inte att det blir en tredje dock, men man vet ju aldrig. Ghosts är skriven utan någon speciell målgrupp i åtanke och lektören gav den genren "roman", men biblioteken började sortera in den under unga vuxna, trots att huvudpersonerna är i trettioårsåldern. Det har jag inget emot alls, det skrivs mycket bra i den klassen av böcker och det är skoj att få tillhöra gruppen. Nu när jag gör fortsättningen har jag valt att fokusera mer på en grupp ungdomar (huvudpersonen är femton), så den kanske är mer direkt riktad till unga vuxna, men det viktigaste är att alla läsare kan ha behållning av den tycker jag, långt viktigare än att dela in i kategorier.
Jag har även planer på en ren ungdomsbok, ett äventyr satt i cirkusmiljö. Jag samlar fortfarande underlag och har rest med en cirkus för att se livet bakom scenen. Medan jag skriver på uppföljaren (den har inget namn än) så klurar jag på karaktärerna i cirkusmanuset, men jag skriver aldrig på två långa manus samtidigt, det funkar inte. Innan jag börjar skriva skapar jag dock alltid karaktärerna, så det kan jag fundera på redan nu. Däremot skriver jag aldrig synopsis, för då tycker jag att jag ju redan har skrivit boken och ledsnar. Detta har jag upptäckt "the hard way". Min drivkraft är att jag, liksom läsarna, vill veta vad som händer. Det får mig att skriva vidare. Det här arbetssättet gör att jag får backa och redigera en del så att historien sitter ihop ordentligt när jag är färdig, men förvånande nog sätter den ihop sig själv riktigt bra. Rätt som det är avslöjar någon karaktär en viktig pusselbit som den tidigare haft som hemlighet och så står man där som författare och undrar vad det egentligen var som hände. Det enda synopsis jag någonsin skrivit var nog den där innehållsförteckningen i den blå skrivboken i första klass. Jag propagerar inte för något speciellt sätt att jobba när jag undervisar eller coachar andra. Vill man ha synopsis ska man ha det. Detta är bara mitt sätt. Ser man på de verkligt stora författarnamnen så varierar deras arbetsätt från person till person på fler sätt än bara ifall de skriver synopsis eller inte, så det viktigaste är att hitta sitt eget sätt att jobba.
Välkommen tillbaka imorgon! Då får ni veta varför Anna valt att ge ut sin bok själv, och hon ger också råd till alla som vill börja skriva.
Ha en trevlig dag!