Det här inlägget är tidsinställt eftersom jag är ledig, men lämna gärna en kommentar ändå!
 
Sommarens sjunde intervju är med en Linda Åkerström, författare som jag är sååå avundsjuk på, för hon ska få ge ut en pixibok. En pixibok!!! Det hoppas jag också på att få göra någon gång, men tills dess får jag väl nöj mig med att läsa Lindas! ;)
 
Hon har en bokserie utgiven på Idus förlag också, en deckarserie för barn. De böckerna kan ni passa på att läsa i väntan på pixiboken!
 

1. Hur fick du idén till din bokserie om Ödeckarna?

Jag ville skriva en deckarbok för barn i åldern 9-12. Både för att jag hade lust med det och för att mina egna barn hade typ läst slut på alla deckarserier på biblioteket. Jag tänkte att om de saknar fler sådana böcker så kanske det finns andra barn som också gör det. Jag hittade på ett gäng barn, satte dem i min uppväxtmiljö (en ö i Dalälven) och gav dem ett mysterium att lösa. Boken blev till slut tre böcker, men nu blir det nog inte fler i den serien. Tror jag.

Ödeckarna - Ingen vanlig tjuv är den första delen i serien!
 

2. Hur gick det till när du fick manuset till pixiboken antaget?

Jag hade skrivit ett bilderboksmanus som jag skickade in till Bonnier Carlsen. Efter ungefär tre veckor fick jag svar att de var intresserade av det, men undrade om jag kunde skriva om texten så att den passade formatet för en pixibok i stället. Det ville jag ju såklart och började jobba med texten. Den skulle skalas ner till hälften ungefär och ändå behålla kärnan i berättelsen. Kul men också svårt. Jag var rätt svettig innan jag var nöjd och vågade skicka tillbaka den, jag ville ju så himla gärna att det skulle gå vägen. Pixiredaktionen gillade min bearbetning och jag fick kontrakt på boken som kommer ut under 2017.

3. Vad skriver du på just nu

Jag gillar att ha flera projekt igång och det har jag nu med. Jag skriver just nu på ett manus för 9-12 där jag hoppas att jag ska skrämma upp läsaren så han eller hon inte törs sova utan att ha lampan tänd J. Sen redigerar jag ett manus, också 9-12, där jag istället hoppas att läsaren ska få skratta en massa. Jag redigerar även på ett YA-manus där det är mer kärlek och relationer som är temat. Lite vid sidan av slipar jag på ett bilderbokmanus också. Och så har jag en plastmapp fullproppad med små papperslappar med nedskrivna idéer som jag går och tänker på lite nu och då när jag gör annat än skriver. Låter dem liksom gro till sig i huvudet tills jag tycker att jag har fått till en idé tillräckligt mycket för att börja skriva synops av den till ett manus.

 
Om du vill läsa mer om Linda och hennes böcker finns hennes hemsida här
 
Välkommen tillbaka nästa vecka, för sommarens sista författarintervju! Veckorna efter det kommer lite andra saker att dyka upp... :)
 

Författarintervju 7

Författarintervjuer Kommentera
Det här inlägget är tidsinställt eftersom jag är ledig, men lämna gärna en kommentar ändå!
 
Sommarens sjunde intervju är med en Linda Åkerström, författare som jag är sååå avundsjuk på, för hon ska få ge ut en pixibok. En pixibok!!! Det hoppas jag också på att få göra någon gång, men tills dess får jag väl nöj mig med att läsa Lindas! ;)
 
Hon har en bokserie utgiven på Idus förlag också, en deckarserie för barn. De böckerna kan ni passa på att läsa i väntan på pixiboken!
 

1. Hur fick du idén till din bokserie om Ödeckarna?

Jag ville skriva en deckarbok för barn i åldern 9-12. Både för att jag hade lust med det och för att mina egna barn hade typ läst slut på alla deckarserier på biblioteket. Jag tänkte att om de saknar fler sådana böcker så kanske det finns andra barn som också gör det. Jag hittade på ett gäng barn, satte dem i min uppväxtmiljö (en ö i Dalälven) och gav dem ett mysterium att lösa. Boken blev till slut tre böcker, men nu blir det nog inte fler i den serien. Tror jag.

Ödeckarna - Ingen vanlig tjuv är den första delen i serien!
 

2. Hur gick det till när du fick manuset till pixiboken antaget?

Jag hade skrivit ett bilderboksmanus som jag skickade in till Bonnier Carlsen. Efter ungefär tre veckor fick jag svar att de var intresserade av det, men undrade om jag kunde skriva om texten så att den passade formatet för en pixibok i stället. Det ville jag ju såklart och började jobba med texten. Den skulle skalas ner till hälften ungefär och ändå behålla kärnan i berättelsen. Kul men också svårt. Jag var rätt svettig innan jag var nöjd och vågade skicka tillbaka den, jag ville ju så himla gärna att det skulle gå vägen. Pixiredaktionen gillade min bearbetning och jag fick kontrakt på boken som kommer ut under 2017.

3. Vad skriver du på just nu

Jag gillar att ha flera projekt igång och det har jag nu med. Jag skriver just nu på ett manus för 9-12 där jag hoppas att jag ska skrämma upp läsaren så han eller hon inte törs sova utan att ha lampan tänd J. Sen redigerar jag ett manus, också 9-12, där jag istället hoppas att läsaren ska få skratta en massa. Jag redigerar även på ett YA-manus där det är mer kärlek och relationer som är temat. Lite vid sidan av slipar jag på ett bilderbokmanus också. Och så har jag en plastmapp fullproppad med små papperslappar med nedskrivna idéer som jag går och tänker på lite nu och då när jag gör annat än skriver. Låter dem liksom gro till sig i huvudet tills jag tycker att jag har fått till en idé tillräckligt mycket för att börja skriva synops av den till ett manus.

 
Om du vill läsa mer om Linda och hennes böcker finns hennes hemsida här
 
Välkommen tillbaka nästa vecka, för sommarens sista författarintervju! Veckorna efter det kommer lite andra saker att dyka upp... :)
 
Det här inlägget är tidsinställt eftersom jag är ledig, men lämna gärna en kommentar ändå!
 
Sommarens sjätte intervju är med Anna-Karin Andersson, som inte bara är författare utan också arkeolog. Två riktigt coola yrken, tycker jag, 
 
Hon har också jobbat en hel del med en illustratör som jag känner väl, nämligen Emmalill Frank som jag gör serien om Dolly Detektiv med!
 

1. Hur fick du iden till boken om osynliga faror?

 Mina idéer till böcker kommer nästan alltid utifrån någon historisk plats eller föremål som drar i gång fantasin. Ofta slår ideerna ned med stor kraft och i princip är hela historien där på en gång. 
 
Med Klara och Simons handbok i hur du bekämpar osynliga faror var det dock lite annorlunda. Jag hade ett tag funderat på en historia om rädslor och att man borde skriva en bok som behandlar rädslor på ett roligt sätt. Sen hände inte så mycket förrän en morgon några veckor senare. Jag vaknade med meningen "Om du ska bekämpa osynliga faror är det tre saker du behöver, en håv, en glasburk och en pipett." inuti huvudet. Orden malde fram och tillbaka och meningen spelades gång på gång upp som en LP-skiva med hack i. Det blevstartskottet till boken. När jag skyndade mig ut till datorn för att skriva ner meningen, kom resten av berättelsen också. Hela första utkastet till boken skrevs samma morgon. 
 
Under redigeringen ändrades sedan pipett till tuschpenna, för hur många barn vet egentligen vad en pipett är?. 
 
 

2. Hur hittade du Emmalill, som illustrerat boken?

Emmalill och jag blev ihopparad av förlaget. Jag letade illustratör till boken Osynliga faror och fick några förslag på illustratörer som skulle kunna passa. Det räckte med att se första illustrationen av Emmalill så visste jag att om den tjejen vill illustrera boken, så skulle det vara perfekt! Hon hade både tid och lust, och hittade direkt känslan och utseendets hos de Osynliga farorna. Faktiskt så skapade hon, utan att vi diskuterat igenom det innan, precis sådana monster som jag sett framför mig när jag skrev boken. 
 
 
 
Nu jobbar vi tillsammans i flera projekt och det närmaste nu är en bok som heter Flyga hem som kommer på Idus förlag i sommar. 
 
Eftersom vi bor i Småland båda två så har vi gjort en del biblioteksbesök tillsammans, samt har haft två releaser gemensamt. Det är fantastiskt roligt med samarbete!
 
 

3. Hur har du användning av ditt yrke som arkeolog när du skriver böcker? 

Jag skulle vilja säga att mitt yrke som arkeolog är det som många gånger gör att en berättelse kommer till. Min fantasi triggas av ett stenröse, en ruin, en gammal väg eller liknande. I skuggan av Blå Jungfrun kom till exempel till utifrån ett arkeologiskt forskningsprojekt som jag driver tillsammans med några kollegor på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund.  
 
Jag utgår många gånger från arkeologiska platser, eller arkeologiska föremål, som jag känner väl. När det gäller I skuggan av Blå Jungfrun visste jag därför hur det kändes att ligga alldeles ensam i vaktstugan när vinden viner runt knuten, hur sanden kändes under klippöverhänget, och hur lätt det är att snubbla på rötter på väg upp till grottorna. 

I en av mina kommande böcker 
Piratens hemlighet - en arkeologideckare (Idus förlag hösten 2016) så utgick jag och Ulrika Söderström som är medförfattare och arkeolog, från kulturlandskapet och de lämningar som finns runt omkring oss. Vi ville skriva en bok som väver samman en spännande deckarhistoria med fakta om arkeologiska lämningar som finns i landskapet. I slutet av varje kapitel i boken finns därför ett faktauppslag som handlar om det som varje kapitel utspelar sig omkring. 
 
T.ex finns ett kapitel där barnen letar efter en nyckel vid en gammal torpruin. Då får man i slutet lära sig hur man själv kan leta upp ruiner av gamla torp i skogen (och tro mig det finns massor när man bar vet vad man ska titta efter!). I ett annat kapitel blir barnen inlåsta i en krypta i en kyrka. I slutet av det kapitlet får man lära sig mer om hur människor förr i tiden kunde bli begravda under kyrkogolv, och varför gamla gravstenar har dödskallar ingraverade. 
 
Jag tror verkligen på att väva samman fakta och fiktion, att väva in kunskap och vetenskap i en spännande berättelse. På det sättet kan man sprida kunskap på ett roligt, spännande och lättillgängligt sätt. Så, svaret på frågan är att jag använder mig av mitt yrke som arkeolog i princip hela tiden när jag skapar berättelser. 
 
 
 
Jag ser i alla fall fram emot Anna-Karins arkeologdeckare! Anna-Karin har skrivit fler böcker än de som nämns i den här intervjun, och de kan du läsa om på hennes hemsida
 
Välkommen tillbaka nästa måndag för en till författarintervju!

Författarintervju 6

Författarintervjuer 2 kommentarer
Det här inlägget är tidsinställt eftersom jag är ledig, men lämna gärna en kommentar ändå!
 
Sommarens sjätte intervju är med Anna-Karin Andersson, som inte bara är författare utan också arkeolog. Två riktigt coola yrken, tycker jag, 
 
Hon har också jobbat en hel del med en illustratör som jag känner väl, nämligen Emmalill Frank som jag gör serien om Dolly Detektiv med!
 

1. Hur fick du iden till boken om osynliga faror?

 Mina idéer till böcker kommer nästan alltid utifrån någon historisk plats eller föremål som drar i gång fantasin. Ofta slår ideerna ned med stor kraft och i princip är hela historien där på en gång. 
 
Med Klara och Simons handbok i hur du bekämpar osynliga faror var det dock lite annorlunda. Jag hade ett tag funderat på en historia om rädslor och att man borde skriva en bok som behandlar rädslor på ett roligt sätt. Sen hände inte så mycket förrän en morgon några veckor senare. Jag vaknade med meningen "Om du ska bekämpa osynliga faror är det tre saker du behöver, en håv, en glasburk och en pipett." inuti huvudet. Orden malde fram och tillbaka och meningen spelades gång på gång upp som en LP-skiva med hack i. Det blevstartskottet till boken. När jag skyndade mig ut till datorn för att skriva ner meningen, kom resten av berättelsen också. Hela första utkastet till boken skrevs samma morgon. 
 
Under redigeringen ändrades sedan pipett till tuschpenna, för hur många barn vet egentligen vad en pipett är?. 
 
 

2. Hur hittade du Emmalill, som illustrerat boken?

Emmalill och jag blev ihopparad av förlaget. Jag letade illustratör till boken Osynliga faror och fick några förslag på illustratörer som skulle kunna passa. Det räckte med att se första illustrationen av Emmalill så visste jag att om den tjejen vill illustrera boken, så skulle det vara perfekt! Hon hade både tid och lust, och hittade direkt känslan och utseendets hos de Osynliga farorna. Faktiskt så skapade hon, utan att vi diskuterat igenom det innan, precis sådana monster som jag sett framför mig när jag skrev boken. 
 
 
 
Nu jobbar vi tillsammans i flera projekt och det närmaste nu är en bok som heter Flyga hem som kommer på Idus förlag i sommar. 
 
Eftersom vi bor i Småland båda två så har vi gjort en del biblioteksbesök tillsammans, samt har haft två releaser gemensamt. Det är fantastiskt roligt med samarbete!
 
 

3. Hur har du användning av ditt yrke som arkeolog när du skriver böcker? 

Jag skulle vilja säga att mitt yrke som arkeolog är det som många gånger gör att en berättelse kommer till. Min fantasi triggas av ett stenröse, en ruin, en gammal väg eller liknande. I skuggan av Blå Jungfrun kom till exempel till utifrån ett arkeologiskt forskningsprojekt som jag driver tillsammans med några kollegor på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund.  
 
Jag utgår många gånger från arkeologiska platser, eller arkeologiska föremål, som jag känner väl. När det gäller I skuggan av Blå Jungfrun visste jag därför hur det kändes att ligga alldeles ensam i vaktstugan när vinden viner runt knuten, hur sanden kändes under klippöverhänget, och hur lätt det är att snubbla på rötter på väg upp till grottorna. 

I en av mina kommande böcker 
Piratens hemlighet - en arkeologideckare (Idus förlag hösten 2016) så utgick jag och Ulrika Söderström som är medförfattare och arkeolog, från kulturlandskapet och de lämningar som finns runt omkring oss. Vi ville skriva en bok som väver samman en spännande deckarhistoria med fakta om arkeologiska lämningar som finns i landskapet. I slutet av varje kapitel i boken finns därför ett faktauppslag som handlar om det som varje kapitel utspelar sig omkring. 
 
T.ex finns ett kapitel där barnen letar efter en nyckel vid en gammal torpruin. Då får man i slutet lära sig hur man själv kan leta upp ruiner av gamla torp i skogen (och tro mig det finns massor när man bar vet vad man ska titta efter!). I ett annat kapitel blir barnen inlåsta i en krypta i en kyrka. I slutet av det kapitlet får man lära sig mer om hur människor förr i tiden kunde bli begravda under kyrkogolv, och varför gamla gravstenar har dödskallar ingraverade. 
 
Jag tror verkligen på att väva samman fakta och fiktion, att väva in kunskap och vetenskap i en spännande berättelse. På det sättet kan man sprida kunskap på ett roligt, spännande och lättillgängligt sätt. Så, svaret på frågan är att jag använder mig av mitt yrke som arkeolog i princip hela tiden när jag skapar berättelser. 
 
 
 
Jag ser i alla fall fram emot Anna-Karins arkeologdeckare! Anna-Karin har skrivit fler böcker än de som nämns i den här intervjun, och de kan du läsa om på hennes hemsida
 
Välkommen tillbaka nästa måndag för en till författarintervju!
Det här inlägget är tidsinställt eftersom jag är ledig, men lämna gärna en kommentar ändå!
 
Den femte författarintervjun är med Frida Lindgren Karlsson. Hon skriver böcker för alla åldrar, något jag också hoppas kunna göra i framtiden. Och så har hon varit med i Nyhetsmorgon på TV4, och det är jag väldigt avundsjuk på!
 
1. Du skriver för barn, ungdomar och vuxna. Är det något av det som du tycker är lättare eller svårare?
 
Det jag har svårast för är nog att skriva för vuxna. Det får inte bli för simpelt och det är svårt att hitta på något nytt som ingen annan har skrivit. 
 
2. Hur kom du på att du skulle skriva en barnbok om döden? 
 
Jag arbetar som barnmorska och innan det som sjuksköterska. Inom mitt yrke har mött döden många gånger och stöttat den dödes anhöriga. Men hur stöttar man sitt barn? Och hur sörjer man tillsammans? Det gav mig idén till boken. Sedan fick jag också förfrågan av en god vän på Fonus Öst. De har saknat bra det böcker inom det ämnet. Så det här är lite som egen idé och ett uppdrag. Ett fantastiskt fint förtroende av Fredrik på Fonus öst som också kommit med synpunkter och tips. Boken kommer ges ut av Vaktel förlag och bilderna kommer illustreras av Katarina Dalquist.
 
3. Vad skriver du på just nu?
 
Just nu skriver jag på ett ungdomsmanus tillsammans med en annan duktig författarinna parallellt med första boken i en lättläst barnboksserie som finansieras och ges ut via L.C förlag.
 
 
Om du vill veta mer om Frida och hennes böcker kan du titta på hennes hemsida här
 
Välkommen tillbaka nästa måndag igen, för ännu en författarintervju!

Författarintervju 5

Författarintervjuer Kommentera
Det här inlägget är tidsinställt eftersom jag är ledig, men lämna gärna en kommentar ändå!
 
Den femte författarintervjun är med Frida Lindgren Karlsson. Hon skriver böcker för alla åldrar, något jag också hoppas kunna göra i framtiden. Och så har hon varit med i Nyhetsmorgon på TV4, och det är jag väldigt avundsjuk på!
 
1. Du skriver för barn, ungdomar och vuxna. Är det något av det som du tycker är lättare eller svårare?
 
Det jag har svårast för är nog att skriva för vuxna. Det får inte bli för simpelt och det är svårt att hitta på något nytt som ingen annan har skrivit. 
 
2. Hur kom du på att du skulle skriva en barnbok om döden? 
 
Jag arbetar som barnmorska och innan det som sjuksköterska. Inom mitt yrke har mött döden många gånger och stöttat den dödes anhöriga. Men hur stöttar man sitt barn? Och hur sörjer man tillsammans? Det gav mig idén till boken. Sedan fick jag också förfrågan av en god vän på Fonus Öst. De har saknat bra det böcker inom det ämnet. Så det här är lite som egen idé och ett uppdrag. Ett fantastiskt fint förtroende av Fredrik på Fonus öst som också kommit med synpunkter och tips. Boken kommer ges ut av Vaktel förlag och bilderna kommer illustreras av Katarina Dalquist.
 
3. Vad skriver du på just nu?
 
Just nu skriver jag på ett ungdomsmanus tillsammans med en annan duktig författarinna parallellt med första boken i en lättläst barnboksserie som finansieras och ges ut via L.C förlag.
 
 
Om du vill veta mer om Frida och hennes böcker kan du titta på hennes hemsida här
 
Välkommen tillbaka nästa måndag igen, för ännu en författarintervju!